Symaskinens uppfinnare Elias Howe tog år 1851 patent på en “automatisk, fortlöpande klädstängning”. Men kanske var Howe för upptagen med symaskinen; hans blixtlås hamnade i varje fall aldrig på marknaden.

Fyrtiofyra år senare var det i stället Whitcomb Judson som börajde sälja en “clasp locker”, som på många sätt liknade Howes patent. Blixtlåset var komplicerat och svårsålt ända tills Whitcombs Universal Fastener Company anställde svenske Gideon Sundbäck.

Efter att Sundbäcks fru avlidit 1911 stängde den sörjande maken in sig i sin designstudio. Tre år senare hade han designat det moderna blixtlåset.

Genom att öka antalet piggar i blixtlåset förenklade Gideon Sundbäck anordningen, och genom att skapa en maskin som tillverkade blixtlås inledde han den explosion i utbud och efterfrågan som snart skulle råda på den internationella blixtlåsmarknaden. Inte minst i jeansvärlden skulle blixtlåset snart bli oundgängligt, även om det tog tjugo år att få modeindustrin att inse värdet av uppfinningen.

I slutet av trettiotalet fick Gideon Sundbäcks uppfinning sitt verkliga genombrott, då till och med franska modedesigner förkunnade blixtlåsets överlägsenhet gentemot de tidigare knapparna. Tidningen Esquire kallade blixtlåset den “nyaste skräddaridén för män” och förklarade att en av dess fördelar var att man slapp oroa sig för “den oförutsedda och pinsamma möjligheten till oordning” i själva blixtlåsregionen. Uppenbarligen var artikelförfattaren inte bekant med det pinsamma i att glömma knäppa gylfen.